ANDRA KAPITLET.

 ISRAELITER, LEVITER OCH PRÄSTERSKAP.

— Hvilka klasser inom mänskligheten som typifierades
     genom israeliter, leviter och präster.
— Prästernas smörjande.
— Betydelsen af öfversteprästens “heliga kläder till ära oc
     prydnad“, typiskt betraktade.
— Det abrahamitiska förbundet, lagförbundet och det nya
     förbundet sinnebildade.

Det är af vikt, att vi få en klar uppfattning om tabernaklets konstruktion och de inventarier, som hörde till detsamma, samt om dessas förebildliga betydelse; men det är ocksåviktigt, att vi veta något om de handlande personerna därinne och deras betydelse såsom förebilder.

Ökenresan betecknade den långsamma pilgrimsfärd, som många måste göra, sökande efter den utlofvade hvilan i Kanaan, om hvilken Jesus sade: ”Kommen till mig,… och jag skall gifva eder ro”.  (Eng. Öfv.) Liksom i typen så ock i verkligheten är det utlofvade Kanaan ej långt aflägset, om blott Guds barn hade tillräcklig tro för att träda fram och strax genom tro gå in.  Gud har rikligen sörjt för dem;  likväl irra de omkring i öknen och söka hvila men finna ingen, emedan de icke tro på Guds löften.  Somliga vandra så en lång tid somliga komma aldrig in i Kanaans hvila på grund af otro.  Men fastän det köttsliga [page 24] Israel på detta och andra sätt brukas till att förebilda det andliga Israel, brukas det här, i förbindelse med tabernaklet, såsom en helt annan och olika typ eller förebild.  Utan gensägelse var Israel här en bild på hela människovärlden. 

Kort sagt, Israel var en förebild lika väl som tabernaklet, prästerna, leviterna och offren.  Hvad som där symboliskt utfördes med och för Israel, det utföres efter Kristi första advent på ett högre plan och efter en större måttstock, och detta senare är den verklighet, hvaraf det förra var en förebild eller skugga.

Att hufvudet eller öfversteprästen för detta prästerskap, denna ”lilla hjord”, är vår Herre Jesus, därom tala apostlarna ofta.  Vi anföra blott ett ställe: ”I heliga bröder [konungsliga prästerskap], som äro delaktiga i den himmelska kallelsen, akten på vår bekånnelses apostel och öfverstepräst, Kristus Jesus”. –Eb. 3:1. (Eng. Öfv.)

När vi nu gå att betrakta det typiska prästerskapets insättande i ämbetet, se vi, att leviternas stam  (förebildande alla rättfärdigade troende) fanns innan prästadömet inrättades.

Men ingen af det konungsliga prästerskapet uttogs förrän efter det öfversteprästen af denna ordning först blifvit insatt i sitt ämbete.  Sedan dess har det särskilda verket under denna kristna nådeshushållning eller evangelii tidsålder varit underprästernas införande och insättande i ämbetet.  Prästerna, som nu helga sig och gifva sig själfva som offer, blifva sålunda beredda såsom Guds redskap för rikets konungavärdighet och för välsignandet af alla jordens familjer.

Prästerskapet.

Det  bör bemärkas, att i alla ceremonier, som hörde till prästerskapets ordination och arbete, var öfversteprästen alltid först.  På samma sätt inom det antitypiska prästerskapet: Jesus var den förste – han är ledaren, höfdingen, förelöparen. Detta lär oss tydligt, att ingen föregick honom.

Smörjandet

Under laghushållningen var smörjandet den ceremoni, hvarigenom prästerna insattes i sitt ämbete. De smordes till sitt ämbete med en särskild smörjelse, som kallades ”den heliga smörjelseoljan” och som ej begagnades på andra än prästerna.  Det var olagligt för andra att ha eller tillverka sådan smörjelse.  (2 Mos. 30: 25—33, 38.)   Denna olja sinnebildade barnaskapets  (eller adopteringens) heliga ande, genom hvilken vi, det verkliga konungsliga prästerskapet, äro beseglade såsom Guds söner. Endast de invigda, prästerna, kunna någonsin på detta sätt blifva smorda.

Aron, den typiske öfversteprästen, förebildade Jesus, hufvudet, och församlingen såsom hans kropp – den store antitypiske öfversteprästen. Enär Aron blot var en syndig människa liksom alla andra, måste han två sig för att kunna på tillbörligt sätt förebilda renheten hos motbilden, Jesus, som icke  visste af synd, och hos hans församling, renad genom hans dyrbara blod och i vattnets bad genom ordet. – Ef. 5: 26.

På den gyllene skifvan voro ingraverade orden: ”Helig Herranom.” Detta innebar: denne öfverstepräst är helt och hållet hängifven utförandet af Jehovas uppsåt.  Den gyllene kronan förkunnade äfven hans konungslighet: Kristus skall vara ”en präst på sin tron”, ”en präst till evig tid efter Melkisedeks sätt.” – Sak. 6: 13; Ps. 110: 4; Eb. 7: 17.

Bältet af linne betecknade en rättfärdig tjänare: linne – rättfärdighet, bälte – tjänareställning.

Den blå kåpan eller manteln betecknade hans trohet.  Dess bård var gjord af bjällror af guld samt granatäpplen.  Granatäpplena, en utsökt frukt, visade, att det trogna fullbordandet af återlösarens offverk hade burit riklig frukt – att det [page 29] var en igenlösning af människosläktets förverkade rätt till lif.  Bjällrorna af guld betecknade, att, när vår öfverstepräst framträder i härlighet och ära, frukten af försoningsoffret uppenbaras för alla – förkunnas för hela världen, liksom bjällrorna i förebilden förkunnade det för hela Israel. Detta antydes därigenom, att bjällrorna sutto så nära granatäpplena – de drogo uppmärksamheten till frukten.

Efoden var gjord af en konstrik och smakfull väfnad af blått, purpurrödt, scharlakansrödt och hvitt garn jämte trådar af guld. Den bestod af två delar, den ena hängande fram, den andra på ryggen. Dessa två delar voro sammanfästade medelst två guldspännen, som hvilade på axlarna. Efoden sinnebildade de två stora förbunden.  Det abrahamitiska förbundet representerades af den främre delen och det nya förbundet af den bakre.  Båda förbunden visas sålunda vara beroende af vår öfverstepräst.  De äro båda lagda på honom.  Om han ej lyckas vidmakthålla dem, ej lyckas genomföra deras villkor och bestämmelser, så förfalla de – blifva om intet.  Men, Gud vare tack, dessa förbund äro förenade och säkert fästade på honom medelst guldspännen (gudomlig kraft) ; och de äro äfven bundna vid honom medelst det broderade bältet – ett band af samma material som efoden. 

Den andra delen är ännu ej fulländad utom i den [page 30] [page 31] betydelsen, att den himmelske Farden ser dess fullkomning i framtiden; ty det abrahamitiska förbundet utlofvade framträdandet af Abrahams säd, genom hvilken det nya forbundet skall välsigna alla folk, och denna säd är ännu icke fullständig. Det är sant, vår Herre Jesus är säden; men likväl såg Gud på förhand och talade om den större andliga säd, som innefattar kroppen – församlingen tillsammans med hufvudet.  (Gal. 3: 16, 29.)  Och aposteln påpekar, att äfven en jordisk abrahamsäd skall vara med om att världen; men likväl är det andliga Israel den verkliga säden, såsom det är skrifvet: ”Tjänstekvinnans son skall icke ärfva med den frias son.” –Gal. 4: 22—31.

Beträffande Abrahams naturliga säd, och som bevis för att den icke kommer att vara bland prästerna, som skola utföra välsignandet, säger aposteln: ”Efter evangelium [den andliga delen af förbundet] äro de [den bokstafliga säden] fiender för eder skull, men efter utkorelsen äro de [fortfarande] älskade för fädernas skull.  Ty Guds nådegåfvor och kallelse äro sådana, att sådana, at han icke ångrar dem.  Och detta skall vara mitt förbund med dem: Från Sion [den anliga församlingen] skall förlossaren [denne store öfverstepräst, förbundets tjänare – Jesus, hufvudet, och den lilla hjorden, hans kropp] komma, och han skall bortskaffa ogudaktidheterna från Jakob.”  De skola först blifva välsignade af den andliga eller verkliga säden och skola sedan blifva medarbetare. – Rom. 11 : 26-29.

Först måste de (den köttsliga säden) blifva omvända omvända till rättfärdighet [page 32] och sanning, och sedan skola de blifva ett förmedlande redskap, genom hvilket den andliga säden åvägabringar det utlofvade välsignandet af hela männisskosläktet – ett välsignande med nåd och sanning.

De scharlakansröda, blå, purpurröda etc. färger, hvaraf efoden var sammansatt, angifva de tvenne förbundens villkor. Scharlakanet  visar, huru Gud genom försoningsblodet bereder en återlösning från den adamitiska förbannelsen.  Det hvita linnet visar på människans återställelse till sin ursprungliga renhet.  Det blå betecknar, att hon får förmåga till att troget bibehålla sin rättfärdiga karaktär.  Purpurn talar om samverkan med rikets konungamakt.  Alla dessa sammamväfda välsignelser göras fasta och säkra genom öfversteprästens gudomliga makt, hvilken sinnebildades af de inväfda guldtrådarna.  Sålunda har Gud lagt båda dessa förbund, såvidt de hänföra sig till människor, på en, som är både mäktig och villig att ” i sinom tid” åvägabringa dessa härliga förbundsvälsignelser.

Såsom israeliterna betraktade dem (de sågo ej den dolda förbindelsen),  så var förbundet med Abraham och ”den lag, som gafs 430 år därefter”, alltsammans ett helt.  Men Paulus visar oss, att det är två delar [page33] – två slags säd – som höra till detta förbund, nämligen den andliga och den naturliga, samt att förbundet och lagen voro åtskilda, ”på det att löftet må stå fast för hela hans säd, icke för den allenast, som är af lagen, utan ock för den, som är af Abrahams tro?” –Rom. 4: 16.

This Law emblem (the breastplate) was one of the most beautiful of the High Priest's garments. It was made of the same materials as the ephod. It had in it, set in gold, twelve precious jewels, in which were engraved the names of the twelve tribes. It was bound on his heart, indicating that it was precious to him.

Denna sköld var af ett tygstycke, två spann långt och  en spann bredt, hopviket på midten, så att skölden såsom dubbel var en spann bred och en spann lång.  Måttet, en spann, betecknade, att Guds lag är det fulla måttet af en fullkomlig människas förmåga.  Människans Kristus Jesus, som var fullkomlig, var den ende, som någonsin hållit Guds lag obrottsligt.  De, som utgöra ”den lilla hjorden”, hans kropp, ha hans rättfärdighet sig tillräknad, och följaktligen kunna de med sanning säga: ”Lagens rättfärdighet är fullkomnad i oss.”

Det förhållandet, att skölden var dubbel, och att delarna voro af lika mått och storlek, betecknar lagens bokstaf och ande.  Den främre delen innehöll ädelstenarna och var genom guldkedjan fasthängd vid efodens guldspännen.  Undre delen var fastsatt vid efoden.

Den öfre eller främre delen synes beteckna [page 34] lagens ande, uppfylld i oss, ”som icke vandra efter köttet utan efter anden”.  (Rom. 8: 4.)  De båda äro i verkligheten ett, när man betraktar saken rätt; dock är det endast den främre delen, som bär ädelstenarna.

Då rent guld är en symbol af gudomliga ting, synes det förhållandet, att denna del af lagsymbolen hängde i en guldkedja från guldspännena, lära oss, att lagen är gudomlig; och vi veta äfven, att det är genom gudomlig hjälp vi äro iståndsatta att icke vandra efter köttet utan efter anden.  Det är denna sida af lagen, som bär ”juvelerna”, inlagda i guld, hvilka symbolisera det sanna,verkliga Israel, Herrens lilla hjord.  ”De skola vara mina, säger Herren Sebaot, på den dag, då jag samlar mina juveler.”  (Mal. 3: 17. Eng. Öfv.)  Då vi äro sålunda inbäddade i guld (den gudomliga naturen) och uppburna genom Guds löftens guldkedja, hvad under då, att ”lagens rättfärdighet är fullkomnad i oss”! – Rom. 8: 1, 4.

Sådan Aron stod där, klädd i dessa sköna kläder, som hade en sådan typisk betydelse, och då han blef smord med den heliga oljan, var hans hufvud en sinnebild på Jesus, hufvudet för prästerskapet, och hans kropp sinnebildade församlingen, som har sin fullkomning i Kristus. Hvilken tilltalande och betydelsefull förebild af världens öfverstepräst, obesmittad och beklädd med makt och myndighet att uppfylla Jehovas förbund!

Underprästerna voro klädda i linnekläder och buro bälten.  Deras kläder förebildade Jesu rättfärdighet, oss tillräknad, och deras bälten betyda, att vi äro rättfärdighetens tjänare.  Öfversteprästen bar mycket liknande kläder under offringstiden (försoningsdagen) och iklädde sig den härliga dräkten, sedan han verkställt försoning.

Prästens smörjande.

Liksom Aron fick den heliga oljan utgjuten på sitt hufvud, så blef vårt hufvud,  Herren Jesus, smord med den motbildliga oljan – den heliga anden – då han var trettio år gammal. Det skedde på Jordans strand, vid tiden för hans invigning. Där blef han ”smord med glädjens olja mer än sina medbröder” – såsom hufvud öfver alla sina medarfvingar.  Ett visst mått af anden gifves åt hvarje lem, som sålunda inviger sig; men Jehova gaf ”icke anden efter mått åt honom”. (Joh. 3:34. Eng. Öfv.)  Johannes såg och bar vittnesbörd om, att vår öfverstepråst blef på detta sätt smord, och Petrus vittnar äfven ”om Jesus från Nasaret, huru Gud har smort honom med den helige ande och kraft.” – Joh. 1: 32; Luk. 4: 1; Apg. 10: 38.

Smörjelseoljan utgöts endast på hufvudet. Underprästerna blefvo icke smorda individuellt.  De räknades som lemmar af öfversteprästens kropp och erhöllo sin smörjelse endast i honom såsom deras hufvud. Följaktligen äro också de motbildliga prästerna endast delaktiga af Kristi ande, och endast sådana, som äro i Kristus Jesus, äro delaktiga [page 36] af den smörjelse,  hvilken beseglar alla dem, som skola blifva erkända såsom arfvingar till Guds löften och såsom medarfvingar med Jesus Kristus, sin Herre. –Ef. 1: 13, 14; 4:30.

 Oljan ”flyter ned öfver linningen på hans (öfversteprästens) kläder” (Ps. 133: 2).  Detta betecknar huru alla lemmarna i Kristi kropp blifva delaktiga af samma smörjelse, sedan deras hufvud blifvit smordt.  ”Den smörjelse, som I hafven fått af honom, förblifver i eder.” (1 Joh. 2: 27.) Denna olja begynte nå kroppen på pingstdagen, och den har sedan under denna evangelii tidsålder alltjämt flutit ned, smörjande alla, som äro verkligt döpta till Kristus, befullmäktigande dem att tillsammans med sitt hufvud vara konungar och präster inför Gud och regera i tusen år. – Upp. 20: 6.

Men låt oss nu icke glömma, att vi betraktat den store befriaren från Guds ståndpunkt, och att vi med honom sett framåt mot tiden för hans uppenbarelse – den tusenåriga dagens morgongryning – då alla lemmarna skola ha kommit in i kroppen, och då den heliga oljan skall ha runnit ned ”öfver linningen på hans kläder”, smörjande hvarje lem.  (3 Mos. 10: 7.) 

Table of Contents - Preface - Chapter 1 - Chapter 2 - Chapter 3 - 
Chapter 4 - Chapter 5 - Chapter 6 - Chapter 7 - Chapter 8 -  Index