ÅTTONDE
KAPITLET.
ANDRA
BETYDELSEFULLA TYPER.
Förgårdens pelare. – De hvita omhängena. – Silfverhakarna. – Dörrposterna
i det heliga och det
allraheligaste. – Det gyllene bordet. – Den gyllene ljusstaken. –
Antitypiska präster, som se djupheterna, och leviterna, som icke se dem.
– Det gyllene altaret. – Förbundsarken i det allraheligaste. –
Arkens innehåll och dess betydelse. – Nådastolen. – De två
keruberna. – Prästen utan vank. – Den hemlighet, som varit fördold
från tidsåldrarnas begynnelse.
VI HA afsiktligt uraklåtit att i det föregående
förklara några intressanta detaljer, hvilka nu kunna bättre förstås
af dem, som genom omsorgsfullt studium vunnit en klar uppfattning af
tabernaklets plan i allmänhet, den tjänstgöring, som hörde därtill,
och af dess typiska betydelse.
Pelarna,
som stodo i förgården och uppehöllo de hvita omhängena, typifierade rättfärdigade troende, och förgården typifierade, såsom vi
redan sett, det rättfärdigade tillståndet.
Perlarna voro af trä, ett förgängligt material, hvilket betyder,
att de människor, som de typifierade, icke äro verkligt fullkomliga såsom
mänskliga varelser; ty enär mänsklig fullkomlighet typiskt betecknades
genom koppar, skulle dessa pelare, för att förebilda verkligt
fullkomliga människor, antigen ha varit gjorda af koppar eller också öfverdragna
med denna metall. Men ehuru
de voro gjorda af trä, stodo de på fotställningar af koppar, hvaraf vi
lära, att ehuru de i verkligheten äro ofullkomliga, intaga de dock en ställning
såsom fullkomliga männniskor. [page 115]
Det vore omöjligt att på ett tydligare sätt sinnebilda rättfärdiggörelse
genom tron.
Det hvita omhänget, som
uppbars af dessa pelare och sålunda bildade förgården, illustrerade
mycket väl samma rättfärdiggörelse eller renhet.
Så skulle de rättfärdiggjorda alltjämt hålla upp inför världens
(”lägrets”) ögon det hvita linnet, Kristi rättfärdighet, såsom
sin betäckelse.
Silfverhakarna, medelst hvilka omhänget uppbars af pelarna,
symboliserade sanning. Silfver
symboliserar i allmänhet sanning.
De rättfärdiggjorda troende, sinnebildade af pelarna i förgården,
kunna sålunda verkligen och sanningsenligt göra anspråk på att Kristi rättfärdighet öfverskyler
alla deras ofulllkomligheter. (2
Mos. 27: 11—17.) Dessutom
är det endast genom sanningens bistånd de kunna behålla denna sin
rättfärdiggörelse.
Dörrposterna
vid ingången till tabernaklet, vid ”dörren” till det heliga, voro
skylda af den första förlåten. De
voro helt och hållet olika pelarna i förgården och sinnebildade ”nya
skapelser i Kristus” – de invigda helgonen.
Olikheten mellan dessa och pelarna i förgården betecknar
olikheten mellan de rättfärdiggjorda troendes tillstånd och de invigda
troendes. Vi ha sett, att en
rättfärdiggjord människas invigning
till döden – passerandet genom den mänskliga viljans, det köttsliga
sinnets död, som är den första förlåten – är vägen till ”det
heliga”. Följaktligen
skulle dessa dörrposter illustrera denna förvandling, och det gjorde de
äfven; ty de voro öfverdragna med guld, som symboliserar den gudomliga
naturen. Att de sattes i
forställningar af koppar sinnebildade, att ”vi hafva denna skatt [den
gudomliga naturen] i lerkäril” (2
Kor. 4: 7), d. v. s. vår nya natur är fortfarande grundad på och hvilar
i vår [page 116] rättfärdigade mänsklighet.
Vi se, att detta fullkomligt svarar mot hvad vi funna att det
heliga symboliserar, nämligen att vi intaga en ståndpunkt såsom nya
skapelser, ehuru ännu icke fullkomnade. – 2 Mos. 26: 37.
Dörrposterna till det allraheligaste stodo strax innanför den
andra förlåten. De förebildade
dem, som helt och hållet inträdt bakom köttets förlåt, in uti det
andliga tillståndets fullkomlighet.
Dessa dörrposter voro så konstruerade, att de på ett fulkomligt
sätt belyste detta. De voro
öfverdragna med guld, som symboliserar gudomlig natur, men stodo ej på
fotställningar af koppar, hvilket betecknar, att de förhärligade ej längre
äro beroende af några mänskliga villkor.
De voro däremot ställda på fotställningar af silfver (verklighet,
sanning), hvilket synes säga till oss:
När I kommen innanför denna förlåt, skolen I vara fullkomliga
– verkligen och i sanning nya skapelser. – 2 Mos. 26: 32.
Det gyllene bordet i det
heliga, på hvilket skådebröden lågo, sinnebildade församlingen såsom
ett helt, Jesus och apostlarna inberäknade – alla de i Kristus
helgade, hvilka tjäna med att framhåla lifvets ord.
(Fil. 2: 16.) Församlingens
stora arbete under denna tidsålder har varit att föda, styrka och
upplysa alla, som inträdt i det andliga tillståndet.
Kristi brud har att göra sig själf redo.
(Upp. 19: 7.) Vittnandet
för världen under den närvarande tidsåldern är af underordnad
betydelse. På Guds bestämda
tid, sedan evangelieåldern (den antitypiska försoningsdagen med dess
offer) är ändad, skall världen blifva fullt välsignad.
Den gyllene ljusstaken eller
lampställningen, som stod midt emot det gyllene bordet, och hvarifrån
alla i det heliga fingo ljus, var af guld, allt af ett enda uthamradt
stycke. Den hade sju
grenar, hvilka [page 117] hvar och en höll en lampa.
Lampornas antal var alltså i det hela sju – ett fullkomligt
tal. Detta representerade en fullständig församling från och
med hufvudet, Jesus, till och med den siste medlemmen af den ”lilla
hjorden”, hvilken han uttager frän människor till att blifva
delaktig af den gudomliga naturen.
Herren såger: ”De sju ljusstakarna, som du såg, äro sju församlingar”
(Upp. 1: 20) – den enda församlingen, hvars sju olika stadier eller
utvecklingsgrader symboliserades genom de sju församlingarna i Mindre
Asien. (Upp. 1: 11.) Ja, denna ljusstake betecknade hela församlingen af de förstfödda
– icke namnkyrkan men den sanna kyrkan, hvars medlemmars namn äro
skrifna i himmelen, de sanna ljusbärarne, det konungsliga prästerskapet.
Ljusstaken hade en skön form.
Den var så gjord, att en frukt och en blomma voro afbildade på
den, omväxlande i oafbruten följd, hvilket sinnebildar, att den sanna församlingen
är både skön och fruktbärande från början till slut.
Lampan, som satt i öfre ändan af hvarje gren, hade formen af en
mandel. Hvad detta betydde,
skola vi se, när vi betrakta betydelsen af Arons staf.
Belysningsmaterialet, som användes i dessa lampor, var ”stött”
eller renad olivolja. Lamporna höllos alltid brinnande. Denna olja symboliserade den heliga anden, och dess ljus
representerade helig upplysning – sanningens ande. Endast prästerna hade nytta af det ljus, den gaf, ty inga
andra tillätos att se den eller draga nytta af dess ljus. På detta sätt sinnebildades Guds ande eller sinne, som
gifves församlingen för att den må blifva upplyst i Guds djupheter,
hvilka äro fullständigt fördolda för den naturligamänniskan (1 Kor.
2: 14), äfven om hon är en troende – en rättfärdiggjord människa
(en levit). Inga andra än de
sant invigda, det ”konungsliga [page 118] prästerskapet”, tillåtas
se in i detta djupare eller inre ljus, som är doldt i ”det heliga”.
Prästerna (Kristi invigda kropp) ha alltid tillträde till ”det
heliga”; det är deras förmån och rättighet och ämnadt för dem. (Eb. 9: 6.) Leviterna
kunna icke se in, emedan det mänskliga sinnets förlåt ligger emellan
dem och de heliga tingen; och det enda sättet, hvarigenom man kan få
bort detta sinne, är att helt inviga och uppoffra den mänskliga viljan
och naturen.
Af öfversteprästen – Aron, och sedan af hans
söner, som efterträdde honom i tjänsten – skulle lamporna hvarje
morgon och afton putsas och påfyllas.
(2 Mos. 27: 20, 21; 30: 8.)
Så uppfyller också vår öfverstepräst oss dagligen mer och
mer med Kristi sinne, och han putsar bort slagget af den gamla naturen
– den veke, genom hvilken den heliga anden verkar.
Antitypiska präster och
leviter.
Förvånar det oss ibland att se, att en del religiösa
människor icke kunna fatta annat än naturliga ting – icke kunna
urskilja de djupare andliga sanningarna i ordet?
Undra vi, hvarför de kunna fatta återställelsen för naturliga människor
men icke kunna se den gudomliga, himmelska kallelsen? Orsaken till detta visas oss genom de lärdomar, som
tabernaklet ger oss. De äro
bröder i rättfärdiggörelsen, de äro af ”trons husfolk”, men de äro
icke bröder i Kristus – icke fullt invigda, icke offrade.
De äro leviter och vistas i ”förgården”.
De ha aldrig invigt sig såsom präster till att uppoffra sina mänskliga
rättigheter och privilegier, och följaktligen kunna de ej inträda i
”det heliga”, ej heller se de ting, som äro beredda endast för den
prasterliga klassen. ”Hvad
intet [naturligt] öga har sett och intet öra hört och hvad i ingen
[page 119] människas hjärta
har uppstigit, hvad Gud har beredt åt dem, som älska honom”, det har
Gud uppenbarat för oss [hvilka
genom invigning blifvit ”nya skapelser”, kallade till delaktighet i
den gudomliga naturen] ”genom sin ande [ljuset från lampan], ty anden
utrannsakar [uppenbarar] allt, ja, ock Guds [fördolda] djupheter”.
– 1 Kor. 2: 9, 10.
Namnkyrkan har alltid i sig inneslutit både de blott rättfärdiggjorda
och de helgade – både leviter och präster – såväl som skrymtare.
Vissa delar i aposteln Pauli bref ställdes till den rättfärdiggjorda
klassen, leviterna, hvilka ej hade helt invigt sig.
Sålunda skrifver han till galaterna, att ”de, som tillhöra
Kristus, hafva korsfäst sitt kött tillika med lustarna och begärelserna.
(Gal. 5: 24.) Han synes med detta antyda, att det blott var några af dem,
som fogat sig efter evangelii kallelse till att offra – att korsfästa
köttet.
På samma sätt skrifver han också till romarne
(12: 1): ”Så förmanar
jag nu eder, mina bröder [troende, rättfärdiggjorda genom tro på
Kristus – leviter], vid Guds barmhärtighet [uppenbarad genom
Kristus i det vi blifvit rättfärdiggjorda], att I frambären edra
kropper till ett offer [att I invigen eder helt och sålunda blifven
präster], som är lefvande, heligt och Gud behagligt.”
Alla, som i sitt hjärta afsäga sig synden och mottaga Guds nåd
i Kristus, blifva fritt och för intet rättfärdiggjorda genom tron på
honom. Gud mottager dem
och räknar dem såsom syndfria och heliga; och sådana offrare och
deras offer har Gud förklarat sig vilja genom Kristus mottaga under
denna försoningsdag (evangelieåldern) och till dess antalet är
fullt af de utvalda konungsliga prästerna.
”Nu är den behagliga tiden” – tiden då sådana offer blifva mottagna.
Det är sant, såsom vi sett, att Gud kommer att [page 120]
mottaga offer af världen, och det kommer alltid att vara blott tillbörligt
för alla att frambära sådana: att gifva åt Herren sin varelse, som
han har köpt. Men sedan
denna tidsålder är slut, kommer ingen att tillåtas uppoffra sig
till död och lidanden. Sådana
offer skola blifva omöjliga, sedan den nya tidsåldern och dess förordningar
införts.
Det var tydligen ett långt öfvervägande antal
inom de första församlingarna, som icke voro invigda till döden och
följaktligen ej tillhörde det antitypiska ”konungsliga prästerskapet”
utan endast voro leviter, som tjänade
i helgedomen men icke offrade;
och detta kan sägas om en ännu långt större del af den moderna världsliga
blandningen, nutidens förvirrade ”Babylon”.
Då vi blicka tillbaka på typen i lagen, finna vi,
att 8,580 leviter voro anställda vid den förebildliga gudstjänsten,
medan endast fem präster voro utsedda för det förebildliga offrandet.
(4 Mos. 4: 46—48; 2 Mos. 28: 1.)
Det kan ju vara möjligt, att detta så väl som många andra
enskildheter i ”skuggan” var ämnadt till att belysa hur stor
proportionen skulle blifva af rättfärdiggjorda troende gent emot de själfuppoffrande,
invigda. Ehuru namnförsamlingen
nu räknar milljoner medlemmar, synes det dock vara tydligt – då vi
taga i beräkning alla skrymtare, och då endast en på ett tusen sju
hundra af de återstående kunna tänkas vara lefvande offer (hvilken
procent, ehuru liten, dock öfverensstämmer med förebilden) – att
Herren icke begick något misstag, när han sade, att de (det konungsliga
prästerskapet), som skulle få mottaga riket, skulle vara en ”liten
hjord”. (Luk. 12: 32.) Och när vi ihågkomma, att Herren utrotade två af de fem prästerna,
hvilket var en symbol på den andra döden, som skall drabba de otrogna
bland prästerna, så finna vi, att tre präster [page 121] mot 8,580
leviter skulle utgöra endast en mot 2,800.
Det, att vi se troende, som försöka bortlägga sina synder, är
icke i och för sig något bevis för att dessa äro ”präster”; ty
leviterna såväl som prästerna måste erfara ”hjärtats omskärelse”
– ”afläggande af köttets orenheter (synder)”.
Allt detta symboliserades genom det i förgården stående ”tvättkaret”,
hvari både präster och leviter tvådde sig.
Icke heller är en ödmjuk, saktmodig, välvillig och god moralisk
anda alltid något bevis på att man är invigd åt Gud.
Dessa egenskaper tillhöra en fullkomlig naturlig människa (Guds
beläte), och understundom öfverlefva de delvis ödeläggelsen, som
kom genom fallet. Inom namnförsamlingen
tagas dock sådana tecken ofta såsom bevis på full invigning.
Äfven när vi se, att troende öfva själfförsakelse
i något godt arbete för politiska eller sedliga reformer, så är detta
ej något tecken på att de äro invigda åt Gud, ehuru det bevisar, att
de invigt sig åt ett arbete. Den åt Gud invigde säger:
Hvad arbete som helst, hvar som helst!
”Din vilja min Gud, gör jag gärna.”
Ske din vilja på ditt
sätt! Man kan vara viss om, att den åt Gud invigde söker att
finna ut hans plan, som är uppenbarad i hans ord, på det han må kunna
blifva använd för honom och i hans tjänst i öfverensstämmelse med den
plan, som han uppgjort och uppenbarat.
Undra då ej på att så få någonsin ha sett härligheterna inom
tabernaklet: endast prästerna kunna se dem.
Leviterna kunna känna dem endast så, som de hört dem ontalas.
De ha aldrig sett det dolda ljuset och den dolda skönheten, aldrig
ätit af ”skådebröden” eller ”närvarons bröd’ och aldrig
offrat den välbehagliga rökelsen på det ”gyllene altaret”.
Nej, för att få åtnjuta allt detta [page 122] måste de gå
genom ”förlåten” – de måste inviga sig helt åt Gud såsom offer
under försoningsdagen.
Det gyllene altaret i det
heliga synes förebilda den lilla hjorden, den invigda församlingen i
dess offringstillstånd. Från
detta altare uppstiger den ljufliga rökelsen, välbehaglig för Gud
genom Jesus Kristus; – det är prästernas villiga tjänst, deras
tacksägelser, deras villiga lydnad, ja, hvadhelst de göra till Guds
ära. De som sålunda
offra rökelse, välbehaglig för Gud (1 Pet. 2: 5), komma mycket nära
sin Fader – nära intill den ”förlåt”, som skiljer dem från
”det allraheligaste”; och om de
ha någon begäran att göra, kan den framställas jämte rökelsen:
”mycket rökverk ...
till alla heligas böner”. (Upp.
8: 3.) Sådana Guds
prasters böner äro kraftfulla.
Vår Herre Jesus höll alltjämt rökelsen brinnande, och han
kunde säga: ”Jag
visste väl, att du alltid hör mig.” (Joh. 11: 42.) Så
skola ock underprästerna, ”hans kropps lemmar”, alltid blifva bönhörda,
om de fortfara att offra rökelse af tro, kärlek och lydnad mot Gud.
Ingen, som icke sålunda uppfyller sitt förbund, må vänta
att blifva bönhörd. ”Om
i förblifven i mig och mina ord (min undervisning) förblifva i eder,
allt hvad I viljen skolen I bedja, och det skall ske eder.” (Joh.
15: 7.) Att det är nödvändigt
att till ledning för våra böner och förväntningar ha en klar
uppfattning af Kristi undervising, på det vi ej må ”bedja illa”
och i strid med Guds plan, visas oss tydligt genom detta skriftställe,
men det är något som sällan beaktas.
Genom typer, som vi i det föregående betraktat,
ha vi lärt åtskilligt om härligheten af ”det allraheligaste” (det
fullkomliga, gudomliga tillståndet), som ingen människa
kan komma nära (1 Tim. 6: 16), men hvartill de nya skapelserna i
Kristus Jesus, hvilka gjorts delaktiga i den gudomliga naturen, [page
123] slutligen skola komma, när hela Kristus-kroppen, det konungsliga
prästerskapet, fullbordat sitt rökoffer, och välluktsskyn går före
dem in till Jehovas närvaro, att de må lefva på andra sidan ”förlåten”
och vara välbehagliga för Gud genom Jesus Kristus, deras Herre.
Inne i det
allraheligaste.
Förbundsarken eller
”vittnesbördets ark” var den enda möbel, som fanns i det
allraheligaste. (Se. Eb.
9: 2, 3, och fotnoten i Diaglott.) Dess namn antyder, att den var en koncentrerad illustration
af Jehovas plan, som han föresatte sig inom sig själf före
skapelsens begynnelse – förrän den minsta detalj i hans plan börjat
framträda. Den
representerade Guds eviga rådslut, hans
förutbestämda anordning för människosläktet att låta sin nåds
rikedom komma det till godo i Kristus, hufvud och kropps, – ”den förborgade
hemligheten”.* [*Se
Millennii Dagning, del I, kap. 5.]
Förbundsarken sinneblidade Kristus Jesus och hans brud, den
lilla hjorden, som skall blifva delaktig af den gudomliga naturen, och
som skall bibringas makt och stor härlighet, hvilken är vår höga
kallelses segerlön – den glädje, som förelåg vår Herre, och som
föreligger alla lemmarna af hans kropp.
*Scripture
Studies, Vol. I, Chap. V.
Som förut beskrifvits, utgjordes denna ”ark”
af en rätvinklig kista, öfverdragen med guld, hvilket sinnebildade den
gudomliga naturen, som skall förlänas den förhärligade församlingen.
Den innehöll de bägge lagtaflorna (5 Mos. 31: 24), Arons staf,
som grönskade (4 Mos. 17: 8), och det gyllene manna-kärlet (2 Mos. 16:
33). Lagen visade, att
Kristus skulle komma att till fullo uppfylla Guds fullkomliga lags alla
fordringar, och äfven [page 124] att laga myndighet skulle blifva öfverlåten
åt honom såsom lagens verkställare.
Lagens rättfardighet blef verkligt uppfylld i vårt hufvud, och
den uppfylles tillräknelsevis i alla de nya
skapelserna i Kristus, hvilka icke vandra efter köttet utan efter
anden, d. v. s. de vandra i lydnad för det nya sinnet.
(Rom 8: 1.) Då
svagheterna, som vidlåda den gamla naturen, hvilken vi dagligen korsfästa,
en gång blifvit öfverskylda genom vårt återlösningspris, tillräknas
de oss icke mera såsom nya skapelser, så länge vi förblifva i Kristus.
När det står skrifvet, att ”lagens rättfärdighet är
fullkomnad i oss”, så räknas det som om vi hunnit målet för vårt
lopp (fullkomlighet), emedan vi vandra efter eller mot den andliga
fullkomligheten; och när vi hunnit den, äro vi i ”det allraheligaste”,
som betecknades genom förbundsarken.
Arkens
innehåll.
”Arons staf,
som grönskade”, visade den utvalda karaktären hos alla lemmarna i
Kristi kropp, såsom varande medlemmar af det konungsliga prästerskapet.
Om vi läsa 4 Mos. 17, skola vi finna, att meningen med den grönskande
stafven var, att Jehova antog Aron och hans söner – det typiska prästerskapet,
som betecknade Kristus och han församling – såsom de enda, hvilka måtte
utföra prästens medlaretjänst. Denna staf sinnebildade därför välbehagligheten eller
antagligheten af det konungsliga prästerskapet – Kristus, hufvud och
kropp. Stafven grönskade och
bar mandlar. Det är en
egendomlighet hos mandelträdet, att fruktknopparna framträda förr än löfven.
Så ock med det konungsliga prästerskapet: de offra och begynna bära
frukt, innan bekännelsens löf
blifva synliga. [page 125]
Det gyllene mannakärlet
sinnebildade odödlighet såsom varande en af Guds Krists rikedomar.
Utan tvifvel syftar Jesus på detta, när han säger:
”Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af det fördolda
mannat.” – Upp. 2: 17.
Manna var det bröd, som kom ned från himmelen till att uppehålla
Israels lif. Det sinnebildade det lefvande brödet, hvarmed världen
blifvit försedd af Gud genom Kristus.
Men liksom det var nödvändigt för israeliterna att dagligen
samla manna för sitt behof, om de icke skulle få svälta och lida brist,
så kommer det äfven att vara nödvändigt för världen
att alltjämt söka förråd af lif och nåd, om de skola få lefva för
evigt.
Dem, som blifva Kristi medarfvingar, lemmar af
den smorda kroppen, erbjuder Gud ett särskildt manna, nämligen
”det fördolda mannat”, som visserligen är af samma slag men dock
olika det, som gifves andra. En
egendomlighet med det manna, som förvarades i denna ask, var, att det
var ofördärfbart; följaktligen belyser det väl det tillstånd af odödlighet
och ofördärfbarhet, som är lofvadt alla medlemmarna af ”säden”,
som är församlingen. Det
manna, som gafs Israel till föda, var icke
ofördärfbart och måste därför dagligen samlas.
Så skola alla de lydiga bland människorna, hvilka omsider
komma att erkännas såsom sanna israeliter, få åtnjuta evigt lif,
men det blir ett villkorligt, underhållett och förnyadt lif, medan
den lilla hjorden, som under närvarande ogynnsamma förhållanden äro
trogna ”segervinnare”, skola erhålla en oförgänglig
lott – odödlighet.* – Upp. 2: 17.
[*Se Millennii Dagning, del I, sid. 210 f.]
Sålunda representerades då genom den gyllene
arken den härlighet, som skall uppenbaras i den gudomlige Kristus. Den
grönskande stafven betecknade [page 126] Guds utvalda prästerskap;
lagtaflorna betecknade den rättfärdige domaren; det ofördärfbara
mannat i den gyllene asken betecknade odödlighet – den gudomliga
naturen. Öfver denna
ark, och utgörande ett lock öfver den, var.
”Nådastolen”,
en platta af massivt guld. På
hvardera ändan däraf och formade af samma metallstycke stodo två
keruber med lyftade vingar, liksom om de varit redo till att flyga, och
med sina ansikten vända in emot midten af plattan, på hvilken de stodo.
Ett klart ljus mellan keruberna på nådastolen betecknade Jehovas
närvaro.
Liksom arken representerade Kristus, så representerade ”nådastolen”,
härlighetsljuset och keruberna tillsammans Gud Jehova – ”Gud är
Kristi hufvud”. (1 Kor. 11:
3.) Jehova är här, liksom också Kristus, representerad genom
ting, som belysa hans karaktärs egenskaper.
Ljuset, som kallades ”schekina-härlighet”, betecknade Jehova
själf såsom universums ljus, liksom Kristus är världens ljus. Detta är mer än tillräckligt bekräftadt af många
skriftställen. ”Du som bor
mellan keruberna, lys fram.” – Ps. 80: 2 (eng. öfv.); 1 Sam. 4: 4; 2
Sam. 6: 2; Es. 37: 16.
Människonaturen kan ej träda i Jehovas närhet; följaktligen
måste de konungsliga prästerna, hufvud och kropp, förebildade af Aron,
blifva nya skapelser,
”delaktiga af Guds natur” (hafvande
korsfäst och begraft den mänskliga), innan de kunna framträda i närheten
af denna öfversvinneliga härlighet.
Guldplattan, som kallades ”nådastolen” (eller rättare försoningsstolen,
emedan prästen på densamma stänkte offrens blod, hvilket försonade
eller tillfredsställde den gudomliga rättvisans kraf), sinnebildade
grundprincipen i Jehovas karaktär, nämligen rättvisa.
Guds tron är grundad på rättvisa. [page 127] ”Rättfärdighet och rätt äro din trons fäste.”
– Ps. 89: 15; Job 36: 17; 37: 23; Es. 56: 1; Upp. 15: 3.
Aposteln Paulus begagnar det grekiska ord, som betyder nådastol
eller försoningsoffer (hilasterion),
när han, syftande på vår Herre Jesus, säger:
”...hvilken Gud har framställt till ett försoningsoffer (eller
en nådastol) ... för att visa sin rättfärdighet ... på det att han måtte
själf vara rättfärdig och göra den rättfärdig, som är af Jesu tro.”
(Rom. 3: 25, 26.) Den
tanke, som ligger häri, öfverensstämmer med vår framställning i det föregående.
Rättvisan, visdomen, kärleken och makten tillhöra Gud såväl
som den plan, hvarigenom dessa egenskaper samverka till människosläktets
frälsning; men det behagade Gud, att hans egen hela fullhet skulle bo i
hans älskade Son och blifva framställd
för människosläktet genom honom, vår Herre Jesus.
(Kol. 1: 19; 2: 9.) I
förebilden var sålunda öfversteprästen, när han kom ut från det
allraheligaste, den lefvande representanten för Jehovas rättvisa, visdom,
kärlek och makt gent emot människor – han var den lefvande
representaten för gudomlig nåd, förlåtelse och försoning.
Ehuru Guds person är dold och osynlig för mänskliga ögon, skola
hans gudomliga egenskaper blifva afslöjade för alla människor genom vår
store öfverstepräst, hvilken, såsom varande den lefvande nådastolen,
vid slutet af denna tidsålder skall komma människolsäktet nära och låta
alla förstå Guds nåds rikedom.
De två
keruberna representerade två andra element i Jehovas karaktär, sådan den är
uppenbarad i hans ord, nämligen gudomlig kärlek och gudomlig makt.
Dessa egenskaper – hans rättvisa, som är grundprincipen, samt
hans kärlek och makt, som äro af samma art eller väsen samt uppstigna
[page 128] från rättvisan – äro i fullkomlig inbördes harmoni.
De äro alla gjorda af ett
stycke; de äro alltigenom ett. Hvarken
kärlek eller makt kan utöfvas, förrän rättvisan är fullt tillfredsställd.
Då flyga de åstad för att hjälpa, upplyfta och välsigna. De hade vingarna i ordning till flykt men väntade, blickande
inåt mot ”nådastolen”, mot rättvisan, för att veta, när de skulle
röra på sig.
Då öfversteprästen inträdde med blodet af försoningsoffren, stänkte
han det icke på keruberna.
Då öfversteprästen inträdde med blodet af försoningsoffren,
stänkte han det icke på keruberna.
Nej, hvarken Guds kärlek eller Guds makt kräfde för sig offret;
därför behöfde icke öfversteprästen bestänka keruberna.
Det är Guds rättvisa,
som på intet sätt vill fritaga den skyldige.
Det var rättvisan, som sade:
”Syndens lön är döden.”
När därför öfversteprästen skulle gifva en lösen
för syndare, så var det till rättvisan den måste betalas.
Därför var det en tillbörlig ceremoni, att blodet stänktes på
”nådastolen” – försoningsstolen.
Kärleken föranledde hela återlösningsplanen.
Det var emedan Gud så älskade världen, som han sände sin enfödde
Son för att återlösa den genom att betala lösenspriset till rättvisan.
Så har kärleken varit verksam, förberedande återlösningen allt
sedan synden inkom, ja, ”före världens grundläggning”. – 1 Pet.
1: 20.
“Kärleken
uttänkte sättet
att frälsa
den upproriska mänskan.“
När försoningsdagens offer (af tjuren och bocken)
äro fulländade, bidar kärleken för att se resultaten af sin plan.
När blodet är stänkt, ropar rättvisan:
Det är nog; det är fullkomnadt!
Sedan kommer stunden för kärleken och makten att handla, och
snabbt höja de vingarna och flyga åstad för att välsigna det återlösta
släktet. När rättvisan är
tillfredsställd, går makten åstad i dess ärende, som [page 129] sträcker
sig lika långt som kärlekens ärende, begagnande samma redskap –
Kristus, som är arken eller det säkra förvaringsrummet för gudomlig
ynnest.
Släktskapen och enheten inom denna gudomliga
familj – Sonen och hans brud, representerade genom arken, i harmoni och
enhet med Fadern, representerad genom locket – åskådliggöres genom
det, att ”nådastolen” utgjorde arkens lock och följaktligen var en
del däraf – dess hufvuddel. Liksom
Kristus Jesus är hufvudet för församlingen, så är Gud hufvudet för
den fullständige Kristus. (1 Kor. 11: 3.) Detta
är den enhet, hvarom Jesus bad, sägande:
”För världen beder jag icke utan för dem, som du har gifvit
mig” – ”att alla må vara ett, såsom du, Fader, i mig och jag i
dig, att ock de må vara ett i oss, på det att världen (då) må tro.”
– Joh. 17: 9, 21.
Prästen utan
vank.
Det är äfven betydelsefullt, att ingen medlem af
prästerskapet, som hade något fel på ögon, näsa, händer, fötter
eller någon annan kroppsdel, kunde tjäna såsom präst (öfverstepräst),
ej heller någon, som hade en lem för mycket, t. ex. ett extra finger
eller en extra tå.
Af detta lära vi, att hvarje lem af den förhärligade
Kristus-kroppen kommer att vara fullständig – ingenting skall fattas.
Och äfvenså lära vi, att det i denna ”lilla hjord” hvarken
kommer att vara en enda för mycket eller en enda för litet utan precis
det förutkända och förutbestämda antalet.
När Kristi kropp en gång är fullständig,
kommer intet vidare att läggas därtill – ingen öfverflödighet.
Alla, som blifvit ”kallade” med denna höga kallelse till att
blifva lemmar af Kristi kropp, och som ha antagit kallelsen, må därför
allvarligt sträfva [page 130] efter att göra sin kallelse och utkorelse
(såsom medlemmar af den lilla hjorden) fast genom att löpa så, att de
vinna segerlönen. Om någon
sådan blir likgiltig och går miste om segerlönen, skall någon annan
vinna den i hans ställe, ty kroppen skall vara fullständig; den skall
icke ha en lem för litet och icke en för mycket.
Var på din vakt; ”behåll det du har, att ingen må taga din
krona”. – Upp. 3: 11.
“Den
hemlighet, som från tidsåldrarnas och
släkternas
begynnelse har varit fördold.“
Kol. 1:
26.
Somliga ha förvånats öfver att tabernaklets härlighet
och skönhet – dess gyllene väggar, dess gyllene och skönt graverade
inventarier samt dess förlåtar af konstfärdigt arbete – voro så
fullständigt höljda och dolda för folkets
åsyn, och att till och med solljuset var utestängdt, så att
tabernaklets enda belysning var lampan i det heliga och schekina-härligheten
i det allraheligaste. Men
detta öfverensstämmer fullkomligt med de lärdomar, vi inhämtat genom
gudstjänsten i tabernaklet. Liksom
Gud öfvertäckte förebilden och dolde dess skönhet under täckelser och
grofva, ogenomskinliga hudar, så äro äfven de andliga tingens skönhet
och härligheter dolda och kunna ses endast af dem, som inträda i det
invigda tillståndet – det konungsliga prästerskapet.
Dessa ingå i en dold men härlig ställning, hvilken världen och
alla utomstående icke kunna fatta eller uppskatta.
Deras härliga förhoppningar och deras ställning såsom nya
skapelser äro dolda för deras
medmänniskor.
Table
of Contents
- Preface
- Chapter
1 - Chapter
2 - Chapter
3 -
Chapter 4 - Chapter
5 - Chapter
6 - Chapter
7 - Chapter
8 - Index
